Hästbiten
Att kunna rida..... det var för mig länge bara en dröm. Ja, det är det på sätt o vis fortfarande. Det jag presterar på hästryggen kanske inte kan kallas ridning. ..... Men jag är jättestolt.... Dessa jättehästar med stora frustande näsborrar, öronen bakåt och bakbenen svingande i luften.
Så har jag alltid sett hästar framför mig - livsfarliga. Tänk att jag lät mig luras med en vårkväll för snart två år sedan.
Nu är jag BITEN!
Häromdagen övervann jag ännu en rädsla, plötsligt befann jag mig i sadeln, på ryggen, av en (enligt mig), livsfarlig häst. Som senast en kväll i somras skrämde livet ur mig och några av mina ridkamrater när hon ställde sig på bakbenen ute i skogen o vägrade gå fram. Där satt jag nu, stolt, men aningen skraj.
JAG ÖVERLEVDE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Imorgon är det äntligen dags igen.....
Kommentarer
Postat av: Gärd Tillberg
Är inte så bra på att kommentera, men Jag tycker det är häftigt med en blogg. Ibland skulle Jag själv vilja men det är för mycket med det tekniska.
KRAM svärmor.
Trackback
